Uppsats 2 i kursen Intellekt och karaktär för Lars Hertzberg, VT 1997

© Björn Törnroth 1997

Intro

Det jag här ämnar behandla är huruvida det alls är tänkbart att den psykologiska idén om uppfostringsteorier överhuvudtaget är kompatibel med ett visst sätt att se på moralen. Frågans kärna är hur vi överför moraluppfattningar människor emellan. Jag utgår från faktumet att vi överför moral människor emellan, eftersom den inte är medfödd och varierar mellan olika kulturer. Ett faktum är också att vår moral ändrar under livets gång och vi upplever att vi kan ändra synpunkt genom reflektion och resonemang.

Platon

I Protagoras visades det att moralen inte kan vara medfödd och inte heller kan läras ut. Ett barn har med andra ord inte en moral när det föds. Ändå kommer det så småningom att få en moral. Hur går detta till? Jag godtar här Platons tanke att det inte går att lära ut den som en teoretisk kunskap och inte heller som en praktisk skicklighet. Vad än uppfostran är, är det alltså inte att lära ut moral, utan någonting annat som sker. Jag skulle vilja använda uttryck som att moralen nöts in, att den präglas. Man genomsyras av en moraluppfattning. Man impregneras av moral.

Flocken

Orsaken till att vi överhuvudtaget tar till oss en moralsyn tror jag ligger i det faktum att människan är en fundamentalt social varelse. Det är viktigt vad vi är i andras ögon. Jag skulle nästan vara beredd att hävda att existensen av moralen är ett bevis om någonting på att vi är sociala varelser. Utan denna sociala gemenskap, (vilken Charles Taylor beskriver förtjänstfullt i sin bok Identitet, frihet och gemenskap) är det till och med svårt att förstå vad moralen egentligen har att uträtta och varför vi alls skulle ha den. Om man däremot uppfattar den sociala gemenskapen som något fundamentalt mänskligt, som en insikt i vad det är att vara människa, kommer man att se moralen som en logisk följd.

Nu kan man också se det som ett rent nyttotänkande att lägga sig till med en moral för att möjliggöra sitt liv i flocken, men det är en ytlig tanke, som inte alls passar in på det djup moralfrågor besitter. En sådan beskrivning är rent naturvetenskapligt evolutionistisk, och som sådan missar den allt det vi uppfattar som väsentligt i vår existens. Det är inte enbart inför flockmedlemmarna vi ser oss själva utan även inför våra egna ögon. Som framgått i kursen om förlåtelse av Göran Torrkulla är den egna blicken till och med den mest genomträngande. Utan att desto mer gå in på den saken vill jag bara säga att det finns så mycket i moralen som inte kommer med i en utilitaristisk förklaringsmodell att jag finner det bäst att förkasta en sådan syn.

Jag reagerar på hur du ser på mig. Om du ser på mig med klander i din blick skäms jag. Även om jag inte omedelbart inser vad jag gjort fel kommer jag att reagera med skam på ditt klander. Jag kommer att inse att det jag gjort är fel just i och med ditt klander. Detta är inte omedelbar kausalitet, utan social växelverkan. Vi definieras av flocken, och endast som medlem av den blir vi människor. Vi behöver skapa en moral, vi vill göra det och vi måste göra det. Starka verb, men moralen är någonting så fundamentalt för den mänskliga existensen att någonting mindre inte räcker till. För att inte låta så dramatisk kan man också säga att vi helt enkelt gör det.

Hut

Jarl Hemmer skriver i sin bok En man och hans samvete: "Hut går hem till sist." Jag tror att detta är mycket viktigt och att man ibland glömmer bort det i filosofin. Det argumenteras ibland, synes det mig, som om moralen vore någonting en gång för alla givet. Om till exempel någon uppfattar det som OK att sparka hundar kan man frestas att säga att om personen inte ser att det är fel kan jag inte heller få honom att inse att det är fel genom att resonera förnuftigt. Och det är förmodligen mycket riktigt. Det är inte förnuftet i resonemanget som går hem, utan indignationen. Den moraliska indignationen går nog knappast hem på ett kick den heller, det tar sin tid. "Hut går hem till sist." Moralen har sin tröghetsfaktor som till en del skiljer den från intellektet. Om en sakfråga kan vi på stubben inse att vi har fel, men i en moralfråga är det ofta en långsammare process. Om intellektet är en fågel som smidigt seglar i skyn, är moralen en val som långsamt glider fram i djupet. Givetvis finns det ögonblick av moraliska blixtinsikter också, då man plötsligt och med förödande kraft slås av det horribla i ens handlingar. Men denna plötsliga insikt intresserar mig inte här, utan skillnaden i tröghet mellan sakinsikter och moralinsikter. Det är denna tröghet som misstas för immobilitet och därmed som en ursäkt för att inte anstränga sig. Att diskutera moral är att visa den respekt den kräver och att bry sig om sina medmänniskor. Att låta bli är att inte bry sig om. Eftersom vi inte är indifferenta för hur vi ordnar oss i flocken tar vi intryck av flockens åsikter, förr eller senare. Därför går hut hem till sist.

Moralens singularitet

Med moralens singularitet menar jag det att man inte kan förklara eller moralen men någonting annat. Det är fel att sparka hundar, inte för att, utan det bara är det. Den som frågar efter argument har inte förstått vad det handlar om. Man kan inte reducera moral till någonting annat. Den vanliga formuleringen 'så gör man bara inte' är oerhört träffande.

Moralisk indignation

Jag tror att det finns en skillnad i att uttrycka sin ilska och irritation och att uttrycka sin moraliska indignation. (Äntligen skall jag förklara vad menar med detta uttryck som jag flängt omkring mig till lust och leda i denna uppsats!) När jag visar min moraliska indignation blir jag upprörd, inte för att det du gör stör mig, utan för att det du gör är fel. Det är klandervärt. Detta utgår från moralens universella karaktär (vilket jag behandlat i min etik tentamen våren 1997). Om det jag anser vara fel är av moralisk art, anser jag det vara fel för alla. Jag tror det är möjligt att lära sig leva tillsammans med en annan människa utan att de regler man tyr sig till blir speciellt moraliska. Jag tror att det vore möjligt att uppfostra en människa moraliskt utan ord, åtminstone till en viss mån. De mer avancerade tankarna anser jag vara förbehållna dem som äger ett språk att artikulera dem med. Ur uppfostringssynpunkt tror jag det vara viktigt att skilja mellan personlig irritation och moralisk indignation, att skilja mellan egna önskningar och moraliska skyldigheter. Endast så kan ett barn forma sin egen moral och göra den till sin egen. Många problem skulle jag tro uppkommer för att man inte är på det klara över vad som är vad. Många människor reagerar på minsta smaksak, åsiktsfråga och faktafråga, som vore de av moralisk art. Att klandra någon för vad den föredrar till middag som vore det frågan om liv och död kan ställa till med en del förvirring.

Moraliska resonemang

Det är ett faktum att vi resonerar om moraliska frågor. Vi skulle inte göra det om vi inte utgick från att det kunde ha betydelse att resonera om dem. Vi skulle inte göra det om vi inte ansåg den andre vara en medmänniska. Vi skulle inte göra det om vi ansåg den andre vara sjuk, defekt, psykotisk etc. Intressant är att vi använder vårt förnuft i allra högsta grad i detta resonemang. Vi vill vara förnuftiga. Intellekt, förnuft, logik, rationalitet och konsekvens är honnörsord för oss (och tack och lov för det!). Men vilken plats har logik och rationalitet i moraliska frågor? Analogiargumentet skall föreställa vara logiskt, men är cirkulärt och förutsätter det som det vill bevisa, d.v.s. empatin för medmänniskan. Men det är inte logiken i analogiargumentet som är det viktiga, utan beskrivningen av hur vår egen moraliska syn ter sig för oss själva. (Jag har tidigare utvecklat ett försiktigt försvar för analogiargumentet i just moraliska diskussioner i min prosemi våren 1997.)

När jag säger att ett moraliskt resonemang inte är som ett sakresonemang betyder det är lönlöst att diskutera moral. Jag säger bara att det inte är den typ av diskussion vi för som det kanske låter som, enär vi försöker vara konsekventa, logiska och förnuftiga. Det är kanske därför det finns så många lustiga teorier om moral. De är helt enkelt försök att beskriva den som någonting annat. Jag tror det är ett misstag. Moral kan inte reduceras till någonting annat. Moral kan inte förklaras med någonting annat. Det är inte fel att sparka hundar för att, det är bara fel. Det är tvärtom viktigt att diskutera moral, men inte för att slå fast någonting, utan för att det är viktigt punkt slut. Moralfrågor får inte slås fast. Det är den typ av frågor som måste hållas öppna. Endast då kan varje människa fundera över dem och komma fram till ett eget svar. Och detta svar måste vara ens eget. Jag kan endast hävda min egen synpunkt. Att slå fast en moralfråga är att förringa den.

Pedagogisk uppfostran

Jag har med intresse följt ett par bekantas uppfostran. Den är mycket psykologisk och vetenskapligt uppbyggd runt diverse teorier. Den ger mig rysningar. Allting förklaras och motiveras in i det absurda. Om barnen gör någonting fel blir inte föräldrarna arga och skriker åt ungarna, utan förklarar tålmodigt och lugnt att det är fel och varför det är fel. Men jag undrar; vad baserar de sig i sista hand på? Relativitetsteorin? Att en dylik uppfostran överhuvudtaget lyckas överföra en moral tror jag mer beror på att barnet uppfattar den moraliska indignation som ligger bakom föräldrarnas förklaringar. Lite tillspetsat kunde man säga att människonaturen överlistar teorierna om den. Sedan kan man ju fundera på vad det innebär för barnet att lära sig uppfattningen att moralen är en faktafråga som vilken annan som helst… - Är inte detta rent av ett universellt problem i vår vetenskapliga värld?

Opedagogisk uppfostran

Jag har med nästan lika stort intresse följt en ensamstående mors uppfostran av hennes son. Att kalla det för uppfostran är i och för sig en grov överdrift, för det är någon sorts fri uppfostran d.v.s. fri från uppfostran. Fri från uppfostran har jag alltid trott att betyder att ungen är fri från uppfostran, men jag har nu insett att det är föräldern som är fri från den. Fri från besväret och, illusoriskt, fri från ansvaret. Föräldern låter helt enkelt bli att uppfostra och låter barnet ta hela ansvaret för att bli en samhällsmedborgare. Bekvämt för föräldern och ett helvetes arbete för barnet.

Ett argument för fri uppfostran är att det man överför endast är konstgjorda konventioner. Jag fnyser föraktfullt åt dylikt strunt. Det uppfostran egentligen handlar om är att överföra de färdigheter som behövs i ett liv i flocken. Sedan kan man ställa sig till dessa färdigheter hur man vill genom att kalla dem moral, konvention eller hyckleri. Det man då uttrycker är hur man själv förhåller sig till dessa färdigheter. Även den som fått en fri uppfostran kommer så småningom att tillskansa sig det som andra fått genom uppfostran, det tar bara mer tid och innebär mycket mer besvär.

Ett annat argument för fri uppfostran är att man ändå kommer att göra fel och att det är omöjligt att veta hur man egentligen borde göra. Så sant, men att detta skulle vara ett argument för att låta bli är rent nonsens. Om man anser det vara det utgår man från att man måste vara säker på att göra rätt. Hur lite skulle inte bli gjort här i världen om man bara gjorde det man visste var rätt och var säker på att man kunde ro iland med? (En liten sidokommentar från min sida; det kanske beror just på denna tanke att vi står så handfallna inför våra medmänniskor. När vi inte vet vad vi skall göra låter vi bli. Förnuftets seger över förnuftet!) Det är därför som det är livets största äventyr att få ett barn. Vi tvingas göra det vi inte kan vet någonting om och blir ansvariga för det vi gjort i blindo.

Åter till fallstudiet. Denna unge man har det inte lätt. Han söker så hungrigt efter moral att han ständigt prövar omgivningens gränser. När man ryter till blir han salig. Nu är det inte så att hans mor låter honom göra vad som helst och inte bryr sig om. Vad jag tror saknas är den moraliska indignationen. När hon säger åt honom att sluta göra någonting är det sin egen irritation hon uttrycker, inte att det är fel. Det är skillnad på 'jag tycker inte om det där' och 'det där är fel'. Om jag säger åt någon att vara tyst för att det stör min läsning och sedan säger åt någon att sluta sparka hunden på samma sätt, kommer det att fattas någonting i det senare fallet. Det är inte fel att väsnas som det är fel att sparka en hund.

Outro

Den moraliska indignationen är det enda som kan överföra någonting alls. Den kan vara förtäckt eller vriden, men utan den intet. Det är inte vilka argument jag framför som har effekt utan det att jag alls gör det.